Samhällskontraktet

Det borde inte spela någon roll varifrån du kommer. Det som spelar roll är vad du gör. Det svenska samhällskontraktet vilade länge på dessa antaganden. Den som gjorde sin plikt kunde kräva sin rätt. Hög skatt kom på köpet men kunde legitimeras så länge staten höll sin del av avtalet och garanterade en bra skola, bra sjukvård och omsorg, fred, frihet och jämställdhet. 

Staten håller inte längre sin del av avtalet. Vi står därmed  inte inför en kollaps, men när tillräckligt många trådar börjar ge vika mals väven långsamt ner.

En söndag i juni blev jag bestulen på min mobiltelefon och polisanmälde saken. Efter en dag lokaliserades telefonen till en omskriven förort. Handläggaren på polisen frågade om jag ville komplettera ärendet. jag blev ställd för då de inget kunde göra var det ju betydelselös att veta var den fanns.

Ena annan söndag i juni blev vår son kraftigt magsjuk. Vi tog oss så småningom till en överfull barnakut. Utanför stod poliser och spärrade av entrén. Den kvällen sköts det nämligen på flera platser i Stockholm. Vi fick aldrig träffa någon läkare men fick vi veta att personalen på barnakuten tjänstgjorde på vuxenakuten eftersom det var kaotiskt där. 

Båda händelserna i ett högskatteland som tar sina medborgare för givna. Det borde inte vara normalt att rycka på axlarna åt stölder eller att sjuka barn snällt ska få vänta medan gängkriminella tas om hand. Inte heller är det rättvist att en kriminell minoritet ska förstöra livet och tillvaron för den stora skötsamma majoriteten.

Statens kärnområden måste restaureras i grunden för att Sverige åter ska kunna bli ett land där laglydiga tillåts leva i trygghet och i vetskap om att det lönar sig att göra rätt. Alternativet är allt annat än rättvist.

/ Här kan man hålla med Alice Teodorescu oavsett var på skalan man har sitt politiska hjärta. Det är ingen tvekan om att verkligheten förändrats till det sämre sedan hon kom till Sverige 1989. För att inte tala 40-, 50- och 60-talen för oss som livet lite längre. Vad som kanske skrämmer mest är ändå myndigheternas handfallenhet och den totala avsaknaden av adekvata resurser. Att under sådana omständigheter fortsatt och obstinat vinka hit fler emigranter, som egentligen inte har en aning om vad Sverige är, för att få njuta den ljuva känslan av att man själv är så god. Jag är ingalunda SD, ej heller KD, men de pengar som Sverige lägger på att ta emot föregivna och verkliga flyktingar här, skulle kunna hjälpa så många fler arma människor på plats i närheten av deras hemländer. Det måste vara den enda fråga där jag är överens med Jimmie Å. Var också överens med Ian Wachtmeister i en annan sak nämligen att man kan "skratta och vara allvarlig på samma dag" /