S:t Barhélemy under svenskt välde
S:t Barthélemy är, med sin yta på endast 21,14 m², en av de minsta av öarna i de små Antillerna. Den koloniserades av fransmännen 1648 men övergick redan 1653 tillsammans med flera andra västindiska öar genom köp i Malteserriddarnas händer, vilka dock vanskötte dem till den grad att de såg sig nödsakade att avstå från dem och då sålde dem tillbaka till Frankrike under vilket land den kvarstod till 1784, då den blev svensk besittning.
Det var den svenska regenten Gustaf III som på återresa från Italien besökte Paris och genom att sluta ett traktat med Frankrike förvärvade ön med några tillhörande mindre öar. I en skrivelse av den 8 juli 1784 meddelar han den svenska regeringen att han i utbyte detta och mot att fransmännen avstår från att använda staden Wismar som upplagsort för franska varor.
Ön överlämmnades formellt i svenskarnas händer den 7 mars 1785 då en dr. Fahlberg blev guvernementssekreterare, S. Thunborg svensk präst på ön, och en garnisonen ställdes under befäl av P. H. Rosenstein. Antalet invånare uppgick då till endast 739. Odlingsjorden på ön var god men ägdes av så få som 9 jordbrukare. Det fanns dock en alldeles förträfflig hamn vi namn le Carénage. Omkostnaderna var stora i början men man sade sig samtidigt hysa hopp om att kolonin skulle bära sig i framtiden. Angående detta hade man konsulterat den danske handelsagenten Willman, som kände väl till de västindiska farvattnen och även hade föreslagit förbättringsåtgärder för kolonins ekonomi.
Fiske, kalkbränning och boskapsskötsel var de viktigaste näringsgrenarna. Högst 4 laster socker, bomull och andra produkter kunde skeppas ut årligen. Om ön skulle stängas för skulle Sverige inte kunna få någon egentlig marknad för sina produkter. Det var därför Willmans åsikt att de principer som staterna i allmänhet tillämpade på sina kolonier, genom att även i fredstid vägra främmande makters fartyg tillträde, inte skulle kunna användas här. Man hade redan tidigare frångått dessa principer på sina håll genom att kolonier som inte burit sig hade gjorts till frihamnar. Därmed skapade platser med blomstrande handel skapats, på vilket Antillernas frihamnar, S. Eustache och S. Thomas äro goda bevis. Därför borde också Barthélemy förses med frihamnsrättigheter. Han fäste därmed regeringens uppmärksamhet på något som under senare gynnsamma förhållanden skulle bli en liten guldgruva för staten. Att främmande makter där skulle kunna idka handel på neutral mark skulle komma att bli den hävstång som kraftigt bidrog till kolonins uppblomstring under flera årtionden.
Vid 1785 års slut hade folkmängden vuxit till 950 och den svenska besättningen på ön uppgick till 56 man. Handel var ingalunda fritt att bedriva utan lades i stället i händerna på privilegierade kompanier. Ett vestindiskt kompani upprättades nu liksom Sverige sedan 1731 hade ett ostindiskt. Makten på ön delades mellan detta västindiska kompani och guvernören över ön. Privilegier på 15 år upprättades 1786 det västindiska kompaniet. De medel som behövdes att upprätta kompaniet samlades in genom aktieteckning. Kompaniet försäkrades om svenska regeringens beskydd.
Kompaniets reglementen och förordningar skulle äga samma gällande kraft, som om de stadfäststs af kongl. majestät. Kompaniet fick också en viss judiciell myndighet och det befriades från all landtull för varor, som fördes från en hamn till en annan inom riket liksom för de varor, som kom utifrån, befriades från sjötullen. Kompaniet får rätt att uppbära svenska statens inkomster av ön men åläggs att förbättra hamnen och avlöna tjänstemän som erfordras.
Det första reglementet angående ön Barthelemys styrelse och förvaltning stadgar att guvernören har att ombesörja allt, som står i samband med öns försvar och att han för befäl öfver den på ön förlagda svenska garnisonen och den milis, som kommer att upprättas.
Alla juridiska, polisiära och ekonomiska ärenden ska avgöras av en konselj bestående av 8 personer. Guvernören är ordförande och de sju övriga ledamöterna är 1) västindiska kompaniets förste man på ön, 2) en justitiarie, som tillika för protokollet i konseljen, 3) den äldste af kompaniets assistenter på ön, 4) fyra av öns permanenta invånare som dessa själva väljer.
Kommentarer
Skicka en kommentar