Viktiga, obetydliga ögonblick

Det var i april 1992. Kanske rent av den sextonde. Under påskens tid. 

Min hustru, Martha, och jag befann oss på lasarettet i en skånsk residensstad och om vi inte redan hade blivit tre så skulle vi strax bli det. Vår Alexander skulle börja sin levnadsbana. 

Hade förmodligen upptäckt att jag saknade kontanter och behövde inhandla någon liten grej och passade på köra förbi och stanna till vid bankomaten på en av boulevarderna snett mittemot huvudingången till varuhuskomplexet. Steg ur bilen och gick raskt de få metrarna på trottoaren fram till uttagsautomaten. Ytterst på denna trottoar och i jämnhöjd stod tre eller fyra unga män. 

Min blick passerade inte dessa ansikten, utan jag var endast medveten om att de stod där. Brukar inte försöka identifiera personer jag av en händelse möter i det offentliga eftersom jag utgår från att alla är okända. Kanske ett personlighetsdrag eller resultatet av att ha varit bosatt på många olika orter. 

Men varför kommer jag ihåg detta? Det föreföll mig att de unga männen inte talade med varandra. Var det detta jag noterade och omedvetet fann ovanligt. Eller var det ett slags "känsla" som överfördes till mig från en av dem? Eller från dem som grupp? Kan en av dem ha varit min äldre son Fredrik som känt igen mig - och eventuellt också bilen? 

Om det verkligen var kring det datum jag angivit ovan, skulle han fylla 20 år en av de första dagarna i maj, hade avslutat sin militärtjänstgöring och påbörjat sina studier vid högskolan. 

Hur som helst har ögonblicket stannat kvar hos mig. Har det gjort det hos honom också, om det nu var han? Vad kände kände och känner han i så fall, blev han  ledsen, chockad, sårad? Minns han det? Vi hade vid den här tiden inte setts på tre eller fyra år - och det har vi inte gjort fram till dags dato. 

Vad jag själv kände var snarast ett slags mycket lätt obehag, som jag inte var medveten utan viftade bort med tanke på omständigheterna och att jag hade lite bråttom. 

Var det tystnaden i gruppen eller ren feghet som gjorde att jag inte såg efter om det fanns något bekant ansikte. Inte ens när jag satte mig i bilen. 

Älskar dig Fredrik och önskar dig allt gott, hur kan du tro något annat? Långt ifrån allt som gör ont görs inte av vilja att göra ont.