Ozonhålet, gamle gosse!

Ozonhål uppstår i jordens atmosfär på grund av underskott av gasen ozon. Det är egentligen fråga om en förtunning av ozonskiktet som uppträder över polartrakterna, där mängden ozon reduceras kraftigt på grund av hög klorhalt som i sin tur orsakad av utsläpp av freoner. Den farliga ultravioletta strålningen når då ner i biosfären och kan där orsaka hudcancer, skador på växter och reduktion av plankton i haven.

Den reducerade mängden ozon i atmosfären har ökat sedan 1980-talet. Inte bara den säsongsbundna minskningen över Antarktis utan också den betydligt långsammare årliga minskning med omkring 3 procent, som drabbar områden mellan polarregionerna.

Över Antarktis har nivåerna fallit till motsvarande 33 procent av nivåerna före 1975. Ozonhålet där är som störst från september till december då starka västliga vindar cirkulerar runt kontinenten. Inom denna  s.k. polarvirvel förstörs mer än 50 procent av ozonet i stratosfärens nedre del.

Klorföreningar över Antarktis löses upp av den ultravioletta strålningen varvid kloratomer frigörs och i sin tur påskyndar ozonreduktionen. Vintertid bildas så ismoln och bristen på solljus tillsammans med den inneslutande "polarvirveln" gör då att temperaturen kan sjunka till -80°C. Molnpartiklarna utgör grund för den kemiska reaktion som bryter ner ozonet.

Att förtunningen är som störst under våren beror på solljusets aktiva roll i processen och bristen på solljus under de mörka vintrarna. Det är först på våren som den fotokemiska reaktionen kommer igång. På sommaren bryter den stigande temperaturen upp polarvirveln, den varma luft som strömmar in över kontinenten förstör ismolnen och ozonhålet börjar läkas. Den största förtunningen i Antarktis sker i stratosfärens lägre del.

Det antarktiska ozonhålet inverkan är omkring fyra procent per decennium. Men ozonhålet har fått stor uppmärksamhet eftersom utvecklingen förutsågs redan på 1980-talet, även om larmrapporterna då avfärdades som mätfel. Många oroar sig nu för att ozonhål ska uppkomma även över andra, mer tätbefolkade delar av jorden. Inget liknande den tydliga minskningen av ozonet över Arktis under våren har dock upptäckts närmare ekvatorn. Detta förutom att en minskning av ozonhalten på tio procent rapporterats från Nya Zeeland en månad efter att klorföreningarna över Antarktis lösts upp. Ozonhalten kan naturligtvis börja minska i snabbare takt om utvecklingen får fortsätta och detta kan då leda till att stratosfären kyls ned.

Det kommer också att ta lång tid innan ozonskiktet återhämtar sig. Enligt en forskarrapport kommer inte någon förbättring att märkas förrän 2024 och ozonskiktet kommer inte att återgå till 1980 års nivå förrän 2068.

Det finns en koppling även till den globala uppvärmningen, som alltså trots att den gör jorden varmare, kyler av stratosfären där det mesta av ozonet finns. Detta leder till att ozonskiktet förtunnas ytterligare. Exakt hur ozonskiktet beror av stratosfärens temperatur är ännu inte helt klarlagt.

I april 2011 var ozonlagret över Arktis rekordtunt. Detta på grund av ökat antal ämnen i atmosfären som bryter ner ozon och en synnerligen kall vinter i stratosfären. Det fanns dock ingen anledning till oro ens i nordliga länder som Sverige.