Hannas resa (kopia från Blottenlogg 2)

Hanna Nilsdotter (i Danmark Nilsson) föddes i Vitaby på Österlen den 19 januari 1859. Det finns mig veterligt inga som helst minnen av henne bevarade i skrift eller i sinnet hos nu levande personer, inte heller foton. Hon skulle bli mor till min morfar Herman Nilsson, med en för eftervärlden okänd man som hon träffade i Köpenhamn 1882. Hon fick en plågsam död i tuberkolos 1898 vid blott 39 års ålder och lärde följaktligen aldrig känna något av sina barnbarn. Ja, frågan är hur väl hon kände sin egen son, Herman, eftersom vi inte säkert kan veta om, och i så fall hur länge, de bodde tillsammans under dennes förskoletid. Hon ligger begravd i den danska huvudstaden på andra sidan sundet. Nära men långt borta.

Tveklöst var det fattigdom, umbäranden och fullständig frånvaro av framtidsutsikter som hade drivit henne att lämna Sverige och söka tjänst som piga i närmaste storstad som råkade befinna sig på andra sidan ett sund och i ett annat land. Låt oss anta att det var 1880, efter fyllda 21 år som hon första gången lämnade hemsocknen, även om det förstås kan ha varit såväl något tidigare som senare. Enligt 1843 års förordning blev en ogift kvinna myndig vid 25 års ålder (först från 1884 vid 21) men 1884 hade min kära morfars mor redan återvänt till Sverige och i juni året dessförinnan fött Herman i föräldrahemmet i Östra Herrestad. Den som har sådan begåvning kan ju studera den tiden och skriva en roman om hur allt detta möjligen kan ha gått till.

Anledningen till att undertecknad gör sin röst hörd är att han funderade på hur hon tog sig till Malmö från Österlen på den tiden. Om man hade tur kunde en landsväg då se ut som på fotot nedan som är från Kverrestad utanför Tomelilla ca 20 år senare. En ensam, ung kvinna i huckle kunde förmodligen inte luffa omkring på landsbygden utan att utsätta sig för alltför stora risker och, inte minst, moraliskt fördömande. Att hon skulle ha utnyttjat skjuts- eller diligenssystemen är osannolikt. Så hur resten hon?

Men nu var det så vid den här tiden, alltså år 1880 om vi håller fast vid det, att man även i det fortfarande underutvecklade landet Sverige hade börjat bygga järnbanor. 1874 stod en sådan klar mellan Malmö och Ystad. Och till Ystad kunde hon komma med en annan bana från Tomelilla, som låg ca 15 km från Östra Herrestad, via Köpingebro (en station som Hermans dotter Asta långt senare kom att bebo). Kan Hanna ha varit tillräckligt oförvägen, förslagen och vid kassa att pröva denna frustande, ångande och visslande nymodighet som rusade fram i oerhörd hastighet över den skånska stäppen?

Det är också möjligt att hon åkte, eller delvis gick till fots, i sällskap med andra unga kvinnor och män, och under ledning av någon form av arrangör, eftersom det vid den här tiden fanns agenter som värvade arbetskraft till Danmark och norra Tyskland. 

Det var vanligt att svenska kvinnor rekryterade ny arbetskraft från sina hemtrakter och reste tillsammans med dessa till arbetsplatsen i Danmark. Den danska huvudstaden utgjorde en stor arbetsmarknad under 1800-talets sista decennier. Köpenhamn var en urban metropol som attraherade billig, framför allt kvinnlig, arbetskraft, men staden drog också till sig yrkesutbildade arbetare och hantverkare, till skillnad från landsbygden. /Emigranternas hus/

Efter Hermans födelse återvände Hanna, enligt noteringar tillsammans med sitt barn, först till Malmö, då en stad med kanske mindre än 50 000 invånare och sedan till Köpenhamn 1886. Det får dock hållas för troligt att Herman på ett tidigt stadium på något sätt utackorderats, omhändertagits eller skickats tillbaka till morföräldrarna eller andra släktingar på Österlen. 

Hur som helst så står det klart att storstaden Köpenhamn fortfarande lockade den unga Hanna. Nu kände hon till den något och eventuellt fanns det också personer där som hon kunde söka upp. Kan hon ha haft adressen till Hermans far? Hon kom nu att bo på en handfull adresser med lika många arbetsgivare och fick så småningom barn med den siste i raden, varav ett, Hermans halvbror Aage Petersen, kom att nå vuxen ålder och i sin tur få en son fram emot mitten av 1900-talet.