Vem ska man tro på om klimatet?

CHANSA INTE MED JORDENS FRAMTID 

Det är viktigt att skilja på vetenskap och tyckande. Hypotesen att människan påverkar klimatet är den bäst underbyggda. Att chansa på att klimatet ska stabilisera sig självt är inte acceptabelt.  

Det är därför av största vikt att klimatforskningens resultat sprids utanför forskarvärlden. Det är också i hög grad förståeligt att alla vill skaffa sig en nyanserad bild av frågan. 

Det finns många exempel på hur personer som saknar sakkunskap ger sig in i en diskussion som hör hemma i den vetenskapliga litteraturen. Företrädare för Stockholmsinitiativet har sedan 2008 gått till angrepp mot vad de kallar klimathysterin.

De underkänner därmed både FN:s klimatpanel IPCC och modellerna som är viktiga verktyg i forskningen och anklagar dessutom forskare för att sprida klimatpropaganda. Men dessa artikelförfattares tyckande i klimatfrågan saknar vetenskaplig grund.

Man gör uttalanden om koldioxidutsläpp som modeteori och efterlyser mer medialt utrymme för alternativa hypoteser som förklarar den globala uppvärmningen. Därmed förutsätts att den gängse framställningen av klimatfrågan är snedvriden och man anser att lekmän bättre kan värdera vetenskapliga argument än de klimatforskare.

Ovetenskapliga slutsatser kan också dras i motsatt riktning. Det är till exempel inte ovanligt att enstaka väderhändelser, som en värmebölja juli eller en mild vintern, lyfts fram som tecken på en klimatförändring.

Kontentan är att man bör vara mycket försiktig med att tolka korta varma perioder inom begränsade områden som en generell trend och därmed ett utslag av växthuseffekten. Här har medierna ett stort ansvar att vara sakliga.

Vem ska man då tro på när det gäller människans påverkan på klimatet? Ofta citeras FN:s klimatpanel IPCC. Generellt är det där en bild av ett växande klimathot som förs fram och med tanke på den avsevärda enighet som där råder kan det vara lockande att lyfta fram motargument för att ”nyansera bilden” även om bilden som ges av IPCC redan i hög grad är nyanserad.

Det mellanstatliga IPCC har som sin uppgift att gå igenom, värdera och sammanfatta forskning som publiceras om klimatet och att förmedla rådande kunskapsläge till politiker och allmänhet. I den processen ingår många led av rigorös vetenskaplig kontroll. Det som presenteras är det som forskarvärlden i stort kan enas om.

Det är sålunda mycket sannolikt att människan genom utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser orsakat den största delen av uppvärmningen  av Jordenpå ca 0,5 grader de senaste 50 åren. Om detta råder relativ samstämmighet. Utrymme för tveksamhet gäller knappast själva uppvärmningens existens och storlek. Det finns många oberoende observationer som styrker den trenden.

Att uppvärmningen till största delen orsakas av människan baseras framför allt på att grundläggande fysikaliska lagar stöder en sådan tolkning, och att det inte finns någon annan rimligare, naturlig, förklaring än den ökande koldioxidhalten. Man kommer aldrig att kunna bevisa hur klimatsystemet fungerar. Vi arbetar snarare med hypoteser som gäller tills de blir motbevisade och ersatta. De motsvarar vad som i de allra flesta klimatforskares ögon är bäst underbyggt.

IPCC:s utsaga är alltså, på vetenskapligt sätt, försiktigt formulerad. Den lämnar utrymme för en debatt, där forskare diskuterar osäkerheter. En sådan debatt ska dock inte ses som stöd för klimatskepticism eller som argument för politisk och samhällelig passivitet.

Det ligger i klimatfrågans natur att den har en stor vetenskaplig komplexitet. Det är mycket vi inte förstår men vi vet tillräckligt för att ta problemet på största allvar. Den tröghet som finns i såväl klimatsystemet som i samhällets sätt att fungera gör att vi inte kan vänta med åtgärder till dess att vi vet hur det går.

Om vi gör det kan det vara för sent.

/Fritt citerat efter artikel i SvD 2008 av doktorand Frida Bender och professor Henning Rodhe vid Meteorologiska institutionen, Bert Bolincentret för klimatforskning, Stockholms universitet.