Myndighetsutövning som värst

Förenkling av "Juristkämpen Siv Westerberg", en intervju av Patrik Nyberg i tidskriften CONTRA 2003

Siv Westerberg är född 1932, bosatt i Göteborg och såväl juris kandidat som medicine licentiat. Hon driver en juridisk byrå specialiserad på medicinskt-juridiska ärenden och har därvid kommit att bli specialiserad på LVU-ärenden (LVU=lagen om vård av unga). Detta genom att ha tagit ett antal sådana mål till Europadomstolen och genom vilket Sverige flera gånger dömts i Europadomstolen för hur den agerat i sådana mål. Siv Westerberg torde vara den jurist i hela Europa som fått upp flest mål i Europadomstolen i Strasbourg.

Sin juridiska byrå har hon haft sedan årsskiftet 1981–82. Hon har emellertid varit fullbokad sedan sedan hon tog sin juridiska examen och därför ibland inte kunnat åta sig nya ärenden. I snitt tre till fyra nya klienter kontaktar henne per dag och måste säga nej till dessa till följd av tidsbrist. Dock märks en tydlig ökning när media rapporterar om något ärende i vilket hon anlitats. Detta genererar alltid fler samtal från nya klienter, oavsett om journalisten i artikeln varit välvillig inställd till henne eller negativ.

Huvuddelen av hennes verksamhet är LVU-mål, försäkringskasseärenden (t.ex. personer som blir nekade arbetsskadelivränta) samt felbehandlingar inom sjukvården. Det är inte så att det är få jurister som tar sådana mål men ett problem är den låga statusen som anses förknippas med dem. Det hände att advokatbyråer sätter den yngsta notarien till att sköta LVU-mål. Byråerna har också klart för sig att det inte är ekonomiskt gångbart att stöta sig med socialcheferna i mål där sociala myndigheter är motparten. Många gör likväl ett bra jobb men kämpar mot en övermakt som är förfärlig. Myndigheterna trakasserar på olika sätt advokater som åtar sig målen och aktivt verksamma för klienten. Det ifrågasätts om det är nödvändigt för ärendets bedömning att läsa en klients akt på socialbyrån och liknande.

Så om man jämför med affärsjuridik är det onekligen så att familjerätt har en lägre status. Det hänger troligtvis samman med familjens svaga ställning i samhället. Samhällets inställning är ju att familjen är betydelselös. På 1950-talet kom, framförallt socialisterna, med idén om att medborgaren skulle vara skyddad av staten från vaggan till graven. Staten är dock en mycket dålig förälder. Alla barn började drivas in i den kommunala barnomsorgen från tidig ålder. Man förbjöd inte människor att söka sig andra alternativ; i stället omöjliggjordes detta genom höga skatter och bidragsberoende. Det är numera omöjligt att klara sig på en lön, något som, om det vore möjligt, kunde inneburit att mamman och pappan delade på omsorgen om barnet fullt ut.

Äventyrsavtal, som jag ibland upprättar, innebär att du får betalt i den händelse att du vinner målet åt klienten. Detta gör jag åt klienter som inte haft ekonomisk möjlighet att ersätta mig. Om en person utsatts för justitiemord så har den personen oftast inte ekonomiska möjligheter att driva ärendet men jag har då ändå åtagit mig en del sådana fall. Advokatsamfundet förbjuder äventyrsavtal. Den oskyldigt dömde görs med andra ord helt rättslös. Oskyldigt dömda kan inte få resning.

Det finns för litet av idealitet. Det var väl det glada 1980-talet som bidrog till det vi ser nu. Allt gick uppåt och det viktigaste var att tjäna pengar. Det har satt sina spår i synen på ideellt arbete som något korkat. Det ska nämnas att många engagerar sig gratis, t. ex. som jag tillhör, NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter).

Du har under längre tid engagerat dig i det så kallade Camillafallet. I detta har det bland annat anförts som argument för omhändertagandet att experter bättre kan tillgodose den handikappade flickans behov än föräldrarna. Camilla-fallet har upprört de personer som satt sig in i ärendet. Att personliga assistenter är bättre för Camilla än föräldrarna har gjorts till en prestigefråga från kommunens sida. J

Camillafallet handlar om en ung kvinna, som sedan barndomen är svårt invalidiserad i en neurologisk sjukdom. Camilla kan inte gå, inte tala och inte heller kommunicera med omgivningen. Hon sköttes på ett kärleksfullt och bra sätt av sina föräldrar, som hade ordnat en egen lägenhet åt henne i sin villa så att hon hade ett eget hem och familjegemenskap med föräldrarna. Föräldrarna skötte henne med hjälp av personliga assistenter. De kom emellertid i konflikt med socialmyndigheten om vilka personliga assistenter som var lämpliga och vilka som inte var det. Socialmyndigheten hämnades genom att via överförmyndaren se till att en utomstående person tillsattes som förvaltare för Camilla istället för föräldrarna. Denna nya förvaltare tvingade Camilla att flytta till en annan bostad belägen mer än en mil från föräldrahemmet och vägrade Camilla att besöka detta annat än en gång per månad.

Detta grymma beslut om begränsning av rätten att besöka sitt föräldrahem finns dessvärre ingen möjlighet att överklaga enligt svensk lag. Jag menar att det är givet att föräldrarna är bättre vårdnadshavare än samhället och i synnerhet när det kommer till sådana här ärenden med handikappade barn. Föräldrarna har under åren lärt sig vad Camilla tycker om och vad hon inte gillar. Dessutom kan den så kallade expertisen ifrågasättas, då titeln ”personlig assistent” knappast anger att personen ifråga har någon speciell kompetens att tala om. De verkliga experterna är föräldrarna. Bindningen mellan föräldrar och barn är biologiskt betingad och går inte att bortse ifrån.

Ett parallellfall till Camilla-fallet var uppe i Europadomstolen och där vann Siv Westerberg. Vad gäller Camilla så kan det också vara så att hon har en feldiagnos och att hon skulle kunna bli frisk. För att kunna säkerställa behöver man bara ta ett enkelt blodprov på Camilla. Det har dock förhalats av ansvariga myndigheter i två års tid nu. Anledningen till att det förhalats är troligtvis kan vara en rädsla hos ansvarig läkare att diagnosen på Camilla och behandlingen av henne varit felaktig. I dessa fall av tvångsomhändertagande kan det rent allmänt sägas vara mycket upprörande att den lag inte följs som tydligt anger att placering av barnet i första hand bör ske hos släktingar till barnet. Juridiken är alltså otillräcklighet. En åtalad person frikänns från anklagelserna men får ändå sitt liv förstört.

Om du blir anklagad du för till exempel incest så är du dömd för tid och evighet. Ett frikännande innebär i dessa fall inte ett reellt frikännande. I förvaltningsdomstolarna krävs det inte bevis. Utgångspunkten skulle vara att barnet ska vara hos sina föräldrar. Invänder sociala myndigheter ska påståendena bevisas. Ett tragiskt exempel är Stefan Holmlin. Holmlin anklagades av frun för incest men hade fullständigt pulveriserat de s.k. bevisen mot honom och påvisat en rad orimligheter i sin frus berättelse. Han tilldömdes ett stort skadestånd men valde ändock att ta sitt liv.

De flesta jurister och domare finner livet enklare genom att utgå ifrån att den som är dömd är skyldig och att den som frikänts är oskyldig. Att den frikände ändå straffas av samhälle och omgivning bortses det ifrån. Diskussionen förs bland en begränsad mängd jurister. Stefan Holmlin försökte få den före detta frun åtalad för mened men misslyckades med det. Detta hade annars varit ett sätt för honom att få full upprättelse. Han hade, ifall inte åtalet ogillats, kunnat erhålla ett reellt frikännande, även från omgivningen.