S:t Barthélemy de första åren

Svenska lagar och förordningar skulle vara konseljens rättesnöre. Dock ska hänsyn tas till bruk och sedvänjor som redan förekommer på Barthélemy. Nya förordningar ska underställas kongl. majestäts prövning. Alla domar, undantaget civilmål där värdet som omtvistas stiger till högre belopp,  ska verkställas omedelbart. I sådana fall ska domen underställes en sista instans i Sverige. 
De tre första ledamöterna i konseljen hanterar kompaniets ekonomiska tillgångar. Dessa tre till- och avsätter också kompaniets tull- och uppbördstjänstemän. 
Det var egentligen endast den militära makten, som stod till guvernörens fulla förfogande. På alla övriga frågor hade västindiska kompaniets ämbetsmän ett avgörande inflytande.

Den 24 Januari 1789 samlades Barthélemys konselj första gången. Ordförande var vice guvernören Rosenstein och närvarande var en Johan Norderling och 4 av öns invånare. De senare hade utsetts av vice guvernören bland de 8 kandidater, som av öns befolkning fått flest röster.

Rosenstein får den 3 februari 1790 tillstånd att återvända till Sverige och Carl Fredrik Bagge blir i hans ställe förordnad att vara kommendant, vilket på den tiden var liktydigt med guvernör. 1791 omtalar Bagge i sina rapporter, att det upprättats en jordebok över ön och en karta över Barthélemy och S. Martin. 
Den franska revolutionsyran hade redan börjat gripa omkring sig på de omgivande franska öarna. En hop "patrioter" hade kommit till Barthélemy och försökt inleda uppviglingsförsök. Vissa invånare hade blivit anstuckna av detta och börjat visa ohörsamhet mot överheten. Läget var inte helt lugnt eftersom den svenska garnisonen minskat till 23 man varav de flesta var gamla och sjukliga. Med anledning av det begärde Bagge förstärkning med nytt och stridsdugligt manskap.

Västindiska kompaniets agent Röhl berättar i skrivelse till kanslikollegium 1793 att fartygskapningarna ökat kraftigt och att öns och kompaniets fartyg uppbringats och konfiskerats av engelsmännen. Engelsmännen påstod att de aldrig antagit villkoren för den väpnade neutraliteten av 1780 och att personer, av vilken nation de vara må, som handlade med de franska besittningarna, därmed förverkade fartyg och last. Röhl fruktar därför att Barthélemy inte, som man hoppades, skulle blomstra upp under skydd av Sveriges neutralitet.

1799 hade kapningarna nått sin höjdpunkt. Kapare kryssade ständigt längs kusterna på jakt efter fartyg och därför rådde det mycket stor osäkerhet i handeln. En omständighet, som gjorde läget ännu mer kritiskt, var att man fruktade, att amerikanerna skulle lägga embargo på alla fartyg som låg i amerikanska hamnar. Detta skulle bli en verklig hämsko för den västindiska handeln. Barthélemy, som inte hade tillgång till livsmedel inom de egna gränserna och saknade fartyg, som kunde gå till Europa, skulle därmed vara hänvisat till att hämta sådana från Amerika och kunna råka i svårt trångmål. 

Under all oro hade dock ett större antal främlingar tagit sin tillflykt till ön och man fruktade att dessa åter skulle lämna ön som ju var i i behov av invånare och inte hälften så uppodlad och befolkad som den borde vara. Vattenbristen var redan avhjälpt till största delen. Hamnen var den bästa i Västindien och ön var belägen praktiskt taget mitt i den västindiska arkipelagen men befann sig likväl i kris.

Till följd av kriget mellan England och Frankrike och den osäkerhet som uppkommit hade det skett så många inflyttningar till Barthélemy att [ 11 ]folkmängden hade ökat betydligt och handeln vuxit, samtidigt som det haft menligt inflytande genom det stora antal sjörövare som samlades i angränsande farvatten, uppbringade fartyg och kränkte neutraliteten. 

Antalet invånare hade 1793 ökat till 1 488 varav 568 i staden Gustavia. Redan i början av år 1800 hade dock folkmängden vuxit till över 6 000 personer, varav 5 000 i Gustavia, en stad nu bebyggd med inte mindre än 871 boningshus och 32 vattencisterner. Under de tre senaste åren hade det från hamnen gått ut i medeltal 1 330 fartyg om året, den årliga mängden varor motsvarade ett stort penningvärde och det fanns flera betydande handelshus.

De franska kaparna huserade som värst fram till 1798. Men både före och efter det året hade engelsmännen  spelat en för kolonins handel högst betydelsefull roll i de västindiska farvattnen. De försvarade sitt handlingssätt med åberopande av en artikel i 1661 års traktat mellan Sverige och England, där "pengar och provision stämplades som smuggelgods". 

Alla dessa kapningar gjorde att försäkringsavgifterna steg oerhört, ja, till den grad att  de rent av omöjliggjorde tecknande av försäkring, något som drev upp samtliga priser extremt mycket, då de flesta varor som folk behövde endast endast kunde anskaffas på andra orter. Konseljen ansåg detta vara huvudorsakerna till att kolonin trots ökad folkmängd och större handel inte blomstrade. Sjöfarten behövde därför säkrare skydd.

Men som kolonin redan kostade moderlandet mycket nog, överlämnade konseljen ett förslag till beskattning, som skulle räcka inte bara för vanliga utgifter, utan också för de ändamål som angivits. Följande fem avgifter pålades Barthélemys invånare: 1) Kapitation eller personlig avgift, 2) grundskatt, som skulle erläggas per m² för alla tomter i Gustavia, 3) näringsskatt — undantaget vissa borgerliga näringar som  bagar- och slaktarverksamhet 4) stämpelavgift och tillfälliga avgifter för bouppteckningar, naturaliseringsbrev, frigivning av slavar, utfärdanden av sjöpass m. m. 

Även vid barndop, begravning och vigsel skulle avgifter erläggas. Dessa s. k. kyrkointrader liksom näringsskatten på krogar, biljardspel, spelhus m. m.  hade hade stadfästs provisoriskt av konseljen. Konseljen hade även gjort upp en ny taxa för tull- och hamnavgifter, varvid hänsyn tagits till bristen på livsmedel och trävirke, på så sätt att införseltullen satts lågt men utförseltullen högt.

Konseljen föreslog vidare, att som svenska undersåtar på Barthélemy skulle räknas inte bara de, som föds där, utan också de, som avlagt tro- och huldhetsed och därmed naturaliserats, vidare skulle alla främlingar, såvida de ådagalagt hedrande uppförande, kunna erhålla naturalisering efter ett års vistelse på ön, och alla, som på sådant sätt varit naturaliserade skulle, om de därjämte var i besittning av viss förmögenhet, förklaras som borgare.

Svenska garnisonen på ön borde bestod av 30 man. I likhet med konseljen anser kommerskollegium att handeln är den viktigaste drivfjädern för kolonins uppblomstring. Öns jordmån är nämligen stenbunden och under 5 till 6 av årets månader råder en brännande torka utan en enda regndroppe. Endast odling av bomull har i någon nämnvärd grad krönts med framgång. 

Men Barthélemy är mittpunkt i en rik arkipelag och bör därför ägna alla sina krafter och tillgångar åt handel och sjöfart. Störst fördel av sitt läge skulle man få om neutralitet kunde behållas. Handlande skulle då fly dit för att idka rörelse. Men i allmän fredstid skulle handeln så småningom avtyna, särskilt i det fall dryga avgifter pålades. Den enda vinsten skulle då vara att erhålla amerikanska varor, som Sverige behövde, eller att bereda tillfälle till förmånligare avsättning av rikets egna produkter. Därför inrättades 1785 en frihamn "där alla slags varor skulle få uppläggas, avyttras eller skickas till andra orter och med frihet för alla nationer att i krigs- som fredstider dit inlöpa med sina fartyg för att där lossa och lasta och med tillstånd för var och en att slå sig ner och och där idka handel och sjöfart under åtnjutande af fri religionsutövning och öns alla andra fri- och rättigheter." 

Personer, som flydde från annan ort, skulle få tio års fristad på ön. Med detta önskade man överträffa holländare och danskar, vilka i sina kolonier endast tagit ett halvt steg i denna riktning. Kollegiet föreslår därför kongl. majestät att stadfästa frihandelsrätten  för Barthélemy .

Det skulle därmed också visa sig onödigt att pålägga Barthélemys invånare de avgifter, som konseljen föreslagit. Främlingar bör inte erlägga lika höga avgifter som naturaliserade. Man bör i allt sitt görande vinnlägga sig om att locka främlingar till ön. Ingen av de makter som äger västindiska kolonier har vågat pålägga invånarna avgifter, som varit obekanta på andra öar. Ändamålet med de föreslagna avgifterna — nämligen att skaffa svenska statsverket ersättning för dess utgifter i och för Barthélemy — kan uppnås, utan att det blir nödvändigt med nya pålagor, så snart snart det västindiska kompaniets oktroj, som utgår med 1801, inte längre lämnar den huvudsakliga delen av inkomsterna åt kompaniet.

Det var inte småsmulor som  fallit i kompaniets händer under den långa oktrojtiden. Kolonin hade avkastat 180 915 piastrar under kompaniets femtonåriga oktrojtid. När denna oktroj upphör stegras också statsinkomsterna i Sverige, eftersom kompaniet åtnjuter lindring i tull för till Sverige hemförda laster.

Enligt en tabell som bifogats konseljens förslag av 1800 gestaltade sig rörelsen i Gustavia på följande sätt: Det fanns där 40 grosshandlare (västindiska kompaniet hade 5 magasin), 3 skeppskramhandlande, 17 kramhandlande, 17 hökare, 2 assuransmäklare, 8 värdshus och biljarder, 22 “krögare som försäljer dryckesvaror“, 1 urmakare, 6 bagare, 4 slaktare, 3 segelmakare, 3 guldsmeder, 1 grovsmed, 8 murare, 7 skeppstimmermän, 9 hustimmermän, 2 snickare, 6 skräddare, 3 skomakare, 1 hattmakare, 1 modist, 6 kirurger, 5 skolor.

Konseljen har också utarbetat en förteckning över inkommande och utgående fartyg för åren 1791 — 1799. För 1791 uppgick antalet till 512, 1792 till 511, 1793 till 977, 1794 till 1 155, 1795 till 1 568, 1796 till 1 739, 1797 till 1 530, 1798 till 1 109, 1799 till 1 504. 

Värde i piastrer av varor förtullade 1799: 

Inkommande laster i svenska fartyg från Sverige	36 578
d:o d:o från främmande hamnar	6 000
Inkommande laster i främmande europeiska fartyg från Europa	124 324
Inkommande laster i alla nationers fartyg från Amerika eller västindiska öarna	168 930
Summa piastrer	335 832
Utgående laster i svenska fartyg, som gått direkt till Sverige	179 707
Utgående laster i svenska fartyg, som gått till främmande hamnar	26 000
Utgående laster som i främmande fartyg, som gått till Europa	305 775
Utgående laster i alla nationers fartyg till Amerika eller västindiska öarne	1 146 410
Summa piastrer	1 657 892
Inkommande	335 832
Summa piastrer	1 993 724.

/ Avhandling av Erik Olof Emanuel Högström från år 1886 /