Le premier homme

Några av den moderna människans avlägsna förfäder heter pierola, toumaï, sediba, erectus. De är hjältar i filmen "Le premier homme". Kvarlevorna efter dem består blott av några fossiliserade benbitar. Men idag vet forskarna mycket om hur de förflyttade sig, vad de åt, hur de såg ut och vilken typ av samhällen de levde i. 

Bakom framstegen ligger ett samarbete mellan olika vetenskaper som genforskning, etologi, biomekanik och paleoantropologi. Detta har gjort det möjligt att blåsa liv i våra urtida förfäder i historiens vetenskapliga kuliss. Tack vare forskarnas arbete kan vi nu återskapa mänsklighetens långa resa.

Sen 25 år har fynden av en mängd fossiler ställt teorierna om människans utveckling på ända genom göra det möjligt att gå långt tillbaka i tiden och att bättre förstå hur mänskligheten såg dagens ljus. 

- Sen 1990-talet har vi större möjligheter att rekonstruera våra förfäders liv. 

- Vi utgår ju från fossiler och nu har vi fossiler från vår allra tidigaste historia.

- Bildtekniken har förbättrats så att vi kan få fram mer imformation som, dessutom, är mer exakt.

Förutom tekniken har även forskarnas inställning förändrats. Genom att omvärdera människans plats bland aporna har forskarna arbetat fram nya teorier om våra förfäders beteende.

- Det finns sex icke-mänskliga, stora apor. Människan är den sjunde arten i den gruppen. Vi har alltså inte längre en bild av människan längst upp i pyramiden och övriga primater nedanför-

- Det som är typiskt för människoaporna och för oss var även typiskt för vår gemensamma anfader. Det tror i alla fall forskarna. Så om en gibbonapa har ett beteende som vi också har, ja, då hade vår förfader pierola också det.

Det första gemensamma draget är att vi har tvåbent gång. Tidigare trodde forskarna att denna utvecklades för 3 till 4 miljoner år sen när aporna ställde sig upp för att leva på savannen. Enligt en ny teori tog dock människan sina första steg mycket tidigare. Långt innan vi dök upp på jorden tror man att de förfäder vi delar med aporna tog sig fram upprätta i träden. Hur kom man då fram till den här teorin? Jo, vissa forskare hävdar att fossil efter pierola vittnar om tvåbent gång. Detta fossil är mer än 13 miljoner år gammalt och hittades o Katalonien 2002.

- Våra spanska kollegor har gjort otroliga fynd av Pierolapithecus catalanicus. Denna ingår i gruppen hominider, som bestod av en mängd arter. När man rekonstruerar skeletten och på så sätt får fram rörelsemönstret ser man att de hade ställt sig upp redan i träden.

- Tvåbent gång är ett centralt drag för det är mycket gammalt. Numera vet vi att när människan ställde sig upp, höll hon sig fast med händerna. 

Primatologen Sabrina Krief beskriver hur etologin, studiet av männiksoaporna har lett fram till den här slutsatsen: - Människapor är skickliga trädklättrare, särskilt schimpanser och orangutanger. När man ser hur de tar sig fram i träden inser man att de ofta ställer sig upp men att de då håller sig i en annan gren. Och om man sitter på en gren med tyngden på fötterna når man frukt som hänger nedanför och man får en större räckvidd. Ställer man sig upp, når man grenarna ovanför. Människoapor tar sig ibland fram korta sträckor på två ben. De har ofta bålen upprätt så även när de sitter ner, vilar de fötterna och håller bålen upprätt. En sådan rak hållning var troligen en förutsättning för att kunna gå upprätt längre stunder.

- Nästan alla primater har förmåga att gå på två ben. Det är oundvikligt att våra mest avlägsna släktingar som levde strax innan människans och schimpansens linjer delade på sig, i viss mån hade börjat ta sig fram på två ben. Ett par steg gör ingen gång så när blev beteendet vanligt? 

Toumaï verkar ha varit först med att stå upp och gå utan hjälp av händerna. Toumaï levde för sju miljoner år sen så hur kan man verkligen veta att de gick på två ben? Jo, när det gäller just toumaÏ har vi inte bara indicier, vi har bevis. Fossilet som hittade 2002 i Tchad var bara en skalle. Men denna dolde en hemlighet. Det diskuterades friskt om toumaï hade haft tvåbent gång. Det kan verka underligt att dra slutsatsen att ett  djur gick på två ben bara utifrån en skalle men det viktiga i det här fallet är skallbasen. Man lyckades göra en tredimensionell rekonstruktion av skallen och tack vare den kunde forskarna visa att öppningen där ryggraden går upp till hjärnan satt som hos oss, nämligen på undersidan av skallen och inte på baksidan som hos fyrbenta primater. Frågan när det gäller hur tvåbentheten växte fram är när och hur det här rörelsemönstret började användas mer för att slutligen bli det enda sättet att röra sig på.

- Ni vet hur det är med tvåbenthet. Utifrån forskarnas morfologiska beräkningar har Fréderic Fougea, Jérôme Guiot och beteendevetaren Craig Morris rekonstruerat toumaïs säregna rörelsemönster. Toumaï är vår och schimpansens gemensamma förfader och vi vet en del om den. Schimpansen beter sig på ett visst sätt. De drag vi delar med schimpansen fanns hos toumaï också. De gick på fotens utsida och svängde på höfterna för att ta längre kliv. Att toumaï vaggade fram på två ben på det här sättet, ungefär som schimpanser och gorillor gör när de går  det är ganska spännande. Vi kan urskilja tre faser: långsam gång på två ben, snabb gång på två ben och gång på alla fyra. 

Ny bildteknik har löst många av toumaïs gåtor. Kan denna också en gång för alla svara på när våra förfäder ställde sig upp?  Fossil från sediba - en av de senast upptäckta hominiderna, som man hittade fossil av i Sydafrika 2008 - och från australopithecus pekade på en överraskande anatomi och visar att det fanns flera sätt att gå upprätt, flera typer av tvåbent gång. Vi har ju inte längre den här vaggande gången men tack vare arkeologiska fynd vet vi nu hur våra förfäder rörde sig. 

Australopithecus har efterlämnat ett fantastiskt vittnesbörd. I Laetoli i Tanzania har man hittat spåren efter en vuxen och ett barn. Fotavtryck som är 3,5 miljoner år gamla har bevarats i vulkanaskan. De visar fotens vinkel och individens rörelsemönster. Spåret är otroligt tydligt vilket gör det möjligt att analysera gången, steglängden, om hälen sattes i först, om man gick på utsidan av foten... Detta  gör det möjligt att rekonstruera våra förfäders sätt att gå.

Men vem började gå uteslutande på två ben? Jo, homo erectus. Och inte nog med att den gick - den sprang! Den sprang mycket bättre än sina föregångare. Sen två miljoner år har vi ett fantastiskt sätt att gå både vad gäller anatomi och uthållighet, Homo erectus kan följa byten i timmar och är mästare på långdistans. Till och med de snabbast djuren tröttas ut. Tack vare sin uthållighet kan erectus följa byten långa sträckor, trötta ut dem och döda dem. 

- Det här är avgörande eftersom kött är det enda som finns överallt hela året. Så när de första människorna blir riktiga jägare kan de slå sig ner i olika typer av ekosystem på olika breddgrader. Med homo erectus blir den tvåbenta gången inte bara ett sätt att röra sig. Det blir en fördel i människans utveckling.

- Men hur kan forskarna veta hur våra förfäder såg ut? Vad utgick kostymörer och sminkörer ifrån?