Drömmen om civilkurage

Ingen kan förneka den våldsvåg som sveper genom det svenska samhället. Det handlar inte längre om siffror och procent utan om något som med full kraft väller in över samhället. 

Nu känner vi nyheterna om barnrån, heminvasioner, kidnappningar och brott med tortyrinslag djupt in i själen. Föräldrar uppmanas ta ansvar och instruera sina barn om moderna säkerhetsknep och trygghetsrutiner. 

När brotten är så stora, så många, och sker så nära, kan då s.k. civilkurage, alltså lagstadgat tvång för den enskilde att ingripa i nödsituationer, bota trygghetens sönderfall?  Berättelsen om de av sosseri, socialbidrag och surströmming kuvade svenskarna är föga övertygande. Problemet vi har att hantera just nu är snarare att Sverige allt mer rör sig i en riktning där civilkurage inte längre är relevant.

Gemensamt för situationer där civilkurage lyser med sin frånvaro är att det under ytan finns en folkgruppslig dimension. Alla vet redan att det rör sig om någon form av invandrare (och skulle det någon gång inte vara så, så tror man det ändå). Poängen är att brott som barn- och åldringsrån till sin natur kräver en gruppdynamik, ett aktivt ”vi och dom”. De flesta kulturer har nämligen redan extremt hårda sociala sanktioner mot t.ex. åldringsrån. 

Men sanktionerna gäller inte människor utanför den egna gruppen och särskilt inte i krissituationer. I princip alla i majoritetssamhället som läser om dessa barn- eller åldringsrån drar instinktivt slutsatsen att förövarna tillhör gruppen ”människor som inte är som jag”. Ett ev. ingripandet görs då inte görs för att påminna om eller återställa gemensamma normer och regler som förövarna redan bär med sig och socialiserats in i. Den gemenskap som ger begreppet 'civilkurage' sin mer svenska, kollektiva sorts mening finns inte längre kvar. Ett ingripande skulle i så fall ske i en pågående etnisk konflikt.

Anledningen till att folk vänder med blicken, springer vidare och låtsas att de inte ser är att det vi säger att de ska prestera är byggt på en lögn. Vi får alla höra att vi inte ska ställa grupp mot grupp och att alla tillhör samma stora gemensamma familj och sedan kastas vi ut i en situation där det är extremt tydligt att så inte är fallet.  

Alla vet att det finns ett ”vi”, och att det finns ett ”dom”. Men att erkänna detta är socialt och politiskt omöjligt. Vi väljer därför i regel att helt enkelt att inte prata om det, eller ens tänka på det. Den som ingriper mot en annan grupp kan förvänta sig noll rättigheter och bli behandlad precis hur som helst. Det är i sådana konflikter som en helt vanlig familjefar som ingriper å sin sons vägnar kan vakna upp på sjukhuset med krossad käke. 

Lögnen vi byggt tillsammans i Sverige under lång tid kommer en dag helt enkelt att vara död. Lögnen som varit ett kollektivt projekt som vi – ofta av helt mänskliga och förståeliga skäl – byggt, vårdat och slipat på i åratal, i årtionden. 

Ingen av oss har den minsta lilla aning om hur vi ska göra för att hantera allt det som kommer att komma efter att lögnerna tar slut. En dag (om ett år, om fem, kanske tio år) kommer allt detta faktiskt att ta slut; såpbubblan kommer att spricka och inte gå att laga igen. Den dagen kommer ingen av oss längre att prata särskilt mycket om civilkurage.

Efter artikeln Civilkuragets gränser av 

Johan Westerholm och Malcolm Kyeyune (?)