Tillväxt eller nolltillväxt ?

Kritik mot fenomenet tillväxt framhålls av politiskt gröna rörelser och av vetenskapsmän inom områdena matematik, arkeologi och jordbruksforskning. Tillväxt i produktion (och konsumtion) av varor kräver mer naturresurser om ökningen av effektiviteten i tillverkning och återvinning understiger konsumtionsökningen. 

Då produktionen blir effektivare kommer fokusering på tillväxt att leda till ökad miljöpåverkan, då även effektivare produktion tillåter ytterligare ökad produktion genom det som kallas rekyleffekten. Kritikerna menar att detta, tillsammans med en växande befolkning och större andel I-länder, inte kan vara resurs- och miljömässigt hållbart. Det finns ekonomer som förespråkar nolltillväxt.

I många utvecklade länder, t.ex. Sverige, har dock t.ex. energianvändning per capita inte alls ökat i takt med tillväxten som de senaste 40 åren varit mer än 4 gånger större än energianvändningen, dock är denna beräkning komplex och om importer och exporter tas in blir energianvändningen högre än så.

Andra som argumenterar för att det är just tillväxten som kommer att lösa miljöproblemen i det att tillväxt drivs av produktivitetsökningar vilket innebär mindre resurser för att tillgodose en given konsumtion.

Problemen med tillväxtcentrerad politik gäller i synnerhet då både privata aktörer och regeringar ofta styrs av kortsiktiga prioriteringar och därmed lätt offrar långsiktig tillväxt för kortsiktig tillväxtökning, men flera tillväxtkritiker menar att också långsiktig tillväxt är problematisk.

En del kritiker av ekonomisk tillväxt menar att man genom att räkna in faktorer som miljöpåverkan och kostnader för miljöskador i tillväxtmåttet kan ge dessa högre vikt också då politiken fokuserar på ökad tillväxt.

Andra tillväxtkritiker har menat att ekonomisk tillväxt överanvänds som mått på hur framgångsrikt ett samhälle är. De menar att man bör använda alternativa välfärdsmått som tar hänsyn till befolkningens välbefinnande.