I väntan på istiden

Under en istid täcks stora områden på jorden av is. Den äldsta istid som vi känner till inträffade för ungefär en miljard år sedan. Forskare har lagt fram en teori enligt vilken hela jorden för ungefär 650 miljoner år sedan skulle har varit täckt av glaciärer.

En rad omfattande glaciärbildningar har uppstått under de två senaste geologiska tidsperioderna och de senaste 1,8 miljoner åren har det funnits sex större sådana vilka täckt Skandinavien och delar av nuvarande Tyskland, Alperna, de Brittiska öarna och även större delen av Nordamerika.

De olika istiderna har i regel fått namn efter respektive geografiska utsträckning. Den tid vi befinner oss i nu tros vara en mellanistid. Populärt är det perioden Weichsel som avses när man talar om istiden.

Analyser av borrkärnor från havsbotten visar att istiderna återkommit regelbundet 750 000 år bakåt i tiden. Vi vet att den senaste istiden började för drygt 120 000 år sedan. Händelser ute i rymden gjorde att allt mer snö och is låg kvar på våren. Solljuset reflekterades bort från den vita ytan och temperaturen på jorden sänktes därmed ytterligare tills ett år blev två vintrar i rad utan sommar däremellan.

Istiden tog slut för ungefär 10 000 år sedan då händelser ute i rymden återigen fått temperaturen på jorden att öka så att isarna försvann och bara rester av dem fanns kvar bara överst på de högsta bergstopparna. Under flera perioder på den senaste istiden hade vi lika varmt som vi har nu innan isen återigen växte och alla forskare är inte säkra på att den senaste istiden faktiskt är över ännu, det kanske bara upplever en paus på några tusen år innan glaciärerna åter börjar växa.

Om cirka 5 000 år kommer det åter att bildas ett minst tusen meter tjockt istäcke i den skandinaviska fjällkedjan. Detta blir starten på en ny istid som kommer att drabba Sverige hårt. När istäcket är som störst kommer det att nå långt ner i Europa. Ovanför vad som då en gång varit Stockholm kommer isen att vara 2,5 kilometer tjock.

Glaciärerna börjar byggas upp på grund av somrarnas kortare längd som gör att vintersnön inte hinner smälta undan under sommaren.

En ny istid kommer dock inte att störta sig över oss utan isen kommer att krypa framåt år från år. Istäcket drar sig tillbaka under sommaren och rycker åter fram nästa vinter, ett steg längre söderut än vintern före.

Nästa istid blir en katastrof för mänskligheten. Jordskorpan kommer att pressa pressas ner hundratals meter och Sverige kommer att ligga begravt under isen i mer än tiotusen år. Eftersom isen kommer att sträcka sig långt ner i Europa innebär det att hundratals miljoner människor kommer att tvingas att flytta söderut. Folken från norr riskerar att bli nomadfolk om de inte finner eget land och folken i söder kommer självklart inte att acceptera att miljontals människor kommer till deras länder.

Resultatet blir då krig och världssvält eftersom arealerna odlingsbar mark krymper allt eftersom isen väller fram. Miljoner utvandrare kommer att tvingas att söka sig till de områden som torrlagts i samband med isbildningen. Förmodligen kommer flera istider i perioder och den sista och största når kanske sin topp om 100 000 år. Därefter smälter isen sakta bort och följs om 120 000 år av en period med klimat ungefär som dagens.

Det är osäkert hur många istider vi haft på jorden men forskarna anser nu att det är betydligt fler än fyra. Slutet av 1600-talet var en av de kallaste perioderna sedan istiden. Isen omslöt då hela Island och halvvägs till Färöarna. Mot slutet av 1700-talet däremot blev somrarna extremt varma medan det 1820 till 1840 åter var en mycket kall period. En ny kallperiod inleddes sedan under 1940-talet ("de kalla vintrarna") något som ställde till det för människorna under andra världskriget.

Vad som gör att en istid inträffar är variationer i styrkan av de solstrålar som träffar jorden något som, när det gäller kortare kalla perioder, kunnat knytas till antalet solfläckar på solen. Det krävs dock mer än minskad solfläcksaktivitet för att en verklig istid skall uppträda, främst då variationer i jordaxelns. Jordens bana runt solen förändras dessutom från att vara oval till nästan rund i cykler på 100 000 år. För närvarande är den nästan rund vilket innebär att skillnaden i solinstrålning är liten under året. När effekterna av dessa faktorer sammanfaller blir det ett kyligare klimat.

Isen täckte aldrig hela det norra halvklot utan växte ut från bergskedjorna. I områden utan berg, som i Sibirien, norra Alaska och norra Kanada, var det väldigt torrt och kallt, men det fanns ingen is där. Inte heller Danmarks västkust täcktes någonsin av is under istiden.

Isen i istidens enorma glaciärer kom från haven. Det var regn och snö som landade på glaciärerna och blev en del av isen. Det innebar att havsnivån sjönk 70 till 120 meter jämfört med dagens nivå men även att världshaven blev saltare eftersom det bara var vattnet inte saltet från haven som landade på isarna.

Isen var så tung att den tryckte ner jordskorpan på samma sätt som det går att trycka ihop en dåligt pumpad fotboll. På vissa ställen trycktes ytan ner så mycket som 1 200 meter ner i jordskorpan. När isarna sedan smälte reste sig ytan långsamt, långsamt. I norra Sverige stiger markytan fortfarande som mest ungefär 1 cm/år efter issmältningen.

I Europa bredde isen ut sig ända ner till den punkt där Berlin nu ligger. I princip hela Storbritannien liksom hela Kanada i Nordamerika i princip var täckt med is. De stora sjöarna i USA, Östersjön, Finska viken, Ladoga och Onega är rester av gigantiska smältvattensjöar som bildades i slutet av istiden när glaciärerna smälte.

Sådana finns det fortfarande, främst uppe i Anderna och på Nya Zeeland. Isen på Antarktis var faktiskt inte mycket större då än nu. Orsaken till detta är att södra halvklotet har så mycket mer hav jämfört med norra halvklotet, och hav håller temperaturen uppe så att is har svårare att bildas.

Det kallare klimatet gjorde att klimatzonerna trycktes söderut. Tundra, som nu bara finns i nordligaste Europa och Asien, täckte stora delar av Europa. Luft blev kall och torr över inlandsisen och ”föll” ner över kanten för att ”rinna” ut över landskapet runtomkring. Det gjorde att det var extremt torrt och kallt i inlandsisens närhet. Sand och stoff som smälte fram ur isarna drogs med vindarna och seglade långt bort. Dessa dammkullar bildade sedan lättbearbetad mark som kallas ”lössjordar” och som är bra att odla i. Där Saharaöknen nu ligger nu var det savann med gräs och skogar där det gick antiloper, giraffer och andra liknande djur. Regn som föll under istiden finns kvar lagrat i sandsten och är det vatten som ibland kan sippra fram mitt i öknen så att det bildas oaser. Det fanns knappt någon regnskog på jorden och övriga klimatzoner var så smala att de gick in i varandra.

Under istiden ändrade Golfströmmen lopp och svängde av söder om Storbritannien istället när vattnet i Nordatlanten kyldes ner. När temperaturen gick upp igen återkom Golfströmmen och Nordatlanten fylldes med isberg som täckte havsbottnen från Nordamerika till Europa med sten och morän när de smälte.

Sista gången Golfströmmen ändrade riktning var för 12 800 till 11 700 år sedan. Smältvatten från Nordamerikas glaciärer slutade rinna ut längs Mississippis flodfåra. Istället bildades en enorm sjö av iskallt smältvatten som täckte stora delar av Nordamerika. När trycket längs stränderna blev tillräckligt stort rann allt detta kallvatten ut längs Hudsonfloden istället och rann ut i Nordatlanten. Detta gjorde att avsmältningen av isarna stannade upp för flera årtionden. Man kan se det på de ändmoräner som sträcker sig från Västkusten ända bort till Finland, en ändmorän som bildades när inlandsisen låg stilla så lång tid.

Det fanns gott om liv även under istiden. Där istäcket lättade bredde tundran ut sig. Där vandrade mammutar, myskoxar och ullhåriga noshörning omkringar. De hade tjock päls och stora lager med fett för att klara den stränga kylan.

Det fanns enorma mängder vatten bundet i jordens isar och havsytan låg därför över 100 m lägre än nu. Områden som idag täcks av hav var land. På botten av Nordsjön har man hittat stora områden med torv. Man har också hittat renhorn och vad man tror är rester av bosättningar. 

För 2,5 miljoner, under kvartärtiden avlöstes långa istider av varmare perioder då isen smälte bort. Under värmeperioderna var klimatet ganska likt det vi har idag. Den senaste istiden började för drygt 100 000 år sedan. Man har hittat spår från människans förfäder som levde under den föregående värmeperioden. Bland annat i norra Finland där man i en grotta funnit spår av neanderthalare. Isen som drev det mesta nådde sin kulmen för 20 000 år sedan. Sedan drog den sig tillbaka.

Istiden innebar slutet för många växter och djur. Andra överlevde men trängdes undan till isfria områden men vandrade förstås tillbaka när istiden var över. Många grupper av samma djurart hade blivit åtskiljda av isen. När de återförenades ville vissa inte längre para sig med varandra.

När den moderna människan först kom till Europa hade ett annat människosläkte redan hittat hit. Vi kallar dem neanderthalare. Första spåren från dessa är 350 000 år gamla. I slutet av istiden, för omkring 23 000 år sedan, dog Neanderthalarna plötsligt ut. Man vet inte säkert varför. En teori är att de var självständiga människor som var dåliga på att samarbeta.

Istider börjar när klimatet blir kallare på grund av ändringar i jordens bana runt solen och hur jordaxeln lutar. Den snö som faller på bergskedjornas glaciärer hinner då inte smälta bort under sommaren och när ny snö faller vintern därpå packas den gamla samman mer och mer. Tids nog bildas is. När isarna väl har börjat växa behövs oftast ingen ytterligare ändring av klimatet för att en ny istid ska börja. Isarna skapar nämligen själva ett kyligt klimat runt omkring sig.

/plagierat, bearbetat och blandat med kärlek/Följ mig på Facebook Roland Ch. Johansson /