Förövare eller offer?
En etnolog vid namn Bo Nilsson skrev redan 2003 om den offermentalitet som präglar vår samtid och omöjliggör ansvarsutkrävande och klander. "Alla är offer för något, skriver han i sin bok Brottsoffer, rökare är offer för tobaksindustrin, tonåringar för hårdrock, överviktiga för McDonalds, kriminella för fattigdom och så vidare." Retoriken känns igen.
Och psykologen Sharon Lamb skriver i The Trouble with Blame. Victims, Perpetrators and Responsibility att offerskapet är attraktivt: En person som är offer för något betraktas som oskyldig och slipper därför ta ansvar för sina handlingar. I en mening, skriver Lamb, är vi naturligtvis alla offer för något – en kärlekslös barndom, reklam, utanförskap – men det fritar oss inte från ansvar.
Så låt oss överge den banala uppfattningen att offer per automatik är oskyldiga och utan ansvar. Och låt oss sluta lyssna på människor som försöker slå i oss att de är just offer.
Vuxna måste ta ansvar för sina handlingar. Det finns inga rimliga ursäkter för den som anslutit sig till en terrororganisation. Varken kön eller ålder ursäktar ett sådant val, inte dumhet eller okunskap heller. Terrorister är inga offer. De är förövare, och ska behandlas som sådana.
/ Fritt efter Ann Heberlein /
Kommentarer
Skicka en kommentar