Dystymi
Dystymi är en längre, depressiv period kombinerad med minst två andra symtom bland vilka märks sömnlöshet eller hypersomni, trötthet eller brist på energi, förändringar när det gäller aptit, lågt självförtroende eller känslor av hopplöshet. Dålig koncentration eller svårighet att fatta beslut är ett annat möjligt symptom.
Milda nivåer av dystymi kan leda till att människor drar sig för stressiga situationer och inte utnyttjar goda tillfällen av rädsla för att misslyckas. I allvarligare fall av dystymi kan människor också undandra sig dagliga aktiviteter. De finner föga nöje i normala aktiviteter och tidsfördriv. Diagnos av dystymi kan vara svårt på grund av att symptomen är subtila till sin natur och att patienterna ofta kan dölja dem i sociala situationer. Det blir därmed svårt för andra att upptäcka symptomen.
Dystymi uppträder dessutom ofta tillsammans med andra psykiska störningar, vilket ökar komplexiteten vid fastställande av den, speciellt som det ofta finns en överlappning mellan symtomen på olika sjukdomar. Det finns en hög förekomst av komorbid sjukdom hos dem med dystymi. Självmordsbeteende är också ett särskilt problem när det gäller sådana personer. Det är föjaktligen viktigt att leta efter tecken på egentlig depression, panikstörning, generaliserat ångestsyndrom, missbruk av alkohol och substanser samt personlighetsstörning.
Milda nivåer av dystymi kan leda till att människor drar sig för stressiga situationer och inte utnyttjar goda tillfällen av rädsla för att misslyckas. I allvarligare fall av dystymi kan människor också undandra sig dagliga aktiviteter. De finner föga nöje i normala aktiviteter och tidsfördriv. Diagnos av dystymi kan vara svårt på grund av att symptomen är subtila till sin natur och att patienterna ofta kan dölja dem i sociala situationer. Det blir därmed svårt för andra att upptäcka symptomen.
Dystymi uppträder dessutom ofta tillsammans med andra psykiska störningar, vilket ökar komplexiteten vid fastställande av den, speciellt som det ofta finns en överlappning mellan symtomen på olika sjukdomar. Det finns en hög förekomst av komorbid sjukdom hos dem med dystymi. Självmordsbeteende är också ett särskilt problem när det gäller sådana personer. Det är föjaktligen viktigt att leta efter tecken på egentlig depression, panikstörning, generaliserat ångestsyndrom, missbruk av alkohol och substanser samt personlighetsstörning.
Det finns inga kända biologiska orsaker som gäller konsekvent för alla fall av dystymi vilket antyder olikartat ursprung till sjukdomen. Det finns dock vissa indikationer på genetisk predisposition. Andra faktorer som kopplas till dystymi är stress, social isolering och brist på socialt stöd.
I en studie som använde sig av enäggs- och tvåäggstvillingar angav resultaten starkare sannolikhet för att båda enäggstvillingarna lider av depression än tvåggstvillingarna. Detta ger stöd för att dystymi delvis orsakas av ärftlighet.
Minst tre fjärdedelar av alla patienter med dystymi har också en kronisk fysisk sjukdom eller annan psykisk störning som ångestsjukdom, cyklotymi, narkotikamissbruk eller alkoholism. Bland vanliga samverkande tillstånd märks egentlig depression (upp till 75 %), ångeststörningar (upp till 50 %), personlighetsstörningar (upp till 40 %), somatoforma störningar (upp till 45 %) och missbruk av substanser (upp till 50 %). Personer med dystymi löper större risk än genomsnittet att utveckla egentlig depression. En 10-årig uppföljningsstudie visade att 95 % av alla dystymipatienter också genomled en episod av egentlig depression. När en period med intensiv depression uppträder ovanpå dystymi, kallas tillståndet dubbel depression.
Dubbel depression inträffar när någon genomlever ett intesiv depressiv episod utöver det redan existerande tillståndet med dystymi. Det är svårt att behandla, eftersom den som lider av detta accepterar så allavarliga depressiva symptom som en naturlig del av sin personlighet eller av sitt liv utanför deras kontroll. Det faktum att personer med dystymi kan acceptera dessa försämrade symtom som oundvikliga kan fördröja behandlingen. När och om sådana personer söker behandling, kan inte behandlingen bli särskilt effektiv om endast symtomen på den egentliga depressionen behandlas och inte de dystymiska symtomen. Patienter med dubbel depression tenderar att rapportera signifikant högre nivåer av hopplöshet än vad som är normalt. Detta kan vara ett användbart symptom för dem som tillhandahåller psykiatriska tjänster att fokusera vid behandling av sådana patienter. Dessutom kan kognitiva terapier vara effektiva för att arbeta med personer med dubbel depression och hjälpa dem att förändra negativa tankemönster och ge individen ett nytt sätt att betrakta sig själv och sin miljö på.
Det har föreslagits att det bästa sättet att förhindra dubbel depression på är att behandla dysthymin. En kombination av antidepressiva medel och kognitiva terapier kan vara till hjälp vid förebyggande av egentliga depressiva symtom. Träning och god sömnhygien (t.ex. förbättring av sömnmönstret) antas dessutom ha extra effekt på behandling av dystymisymtom och förhindra att dessa förvärras.
Det finns bevis på att det kan finnas neurologiska indikatorer på dystymi som debuterar tidigt. Det finns flera hjärnstrukturer som är olika hos kvinnor med dystymi och dem utan dystymi.
En annan studie fann ytterligare stöd för neurologiska indikatorer på sjukdomen. Denna studie hittade nämligen fler delar av hjärnan som fungerar olika. Amygdala (förknippad med behandling av negativa känslor som rädsla) var mer aktiverad hos dysthymapatienter. Studien observerade också ökad aktivitet i insula (som är förknippad med känslor av sorg). Slutligen var det ökad aktivitet i den cingulära gyrusen (som fungerar som bryggan mellan uppmärksamhet och känslor).
En studie som jämför friska individer med personer med dystymi indikerar att det finns biologiska indikatorer på sjukdomen. Friska individer uppvisade större neurologisk förväntan på alla typer av händelser (positiva, neutrala eller negativa) än de med dystymi. Detta ger neurologiska bevis för att individer med dystymi har lärt sig att dämpa känslor och därmed skydda sig mot alltför starka negativa känslor.
Det främsta symtomet innebär att individen känner sig deprimerad under de flesta dagar och delar av dagen, i minst två år. Låg energi, störningar i sömn eller aptit och låg självkänsla bidrar vanligtvis också till den kliniska bilden. Det som har det har ofta upplevt dystymi i många år innan det diagnostiseras. Människor runt dem beskriver dem ofta med ord som "bara en trumpen person". Lgg märke till äföljande diagnostiska kriterier:
Under en de flesta dagar i två år eller mer rapporterar den vuxna patienten att han/hon är deprimerad eller verkar deprimerad under större delen av dagen enligt andra personer.
minskad eller ökad aptit
minskad eller ökad sömn (sömnlöshet eller hypersomnia)
trötthet eller lite energim
sämre självkänsla
sämre koncentration eller problem att fatta beslut
känslor av hopplöshet eller pessimism
Under denna tvåårsperiod är aldrig ovanstående symtom borta mer än två på varandra följande månader.
Under denna tvåårsperiod kan patienten ha haft ett permanent egentlig depressiv episod.
Patienten har inte haft några maniska, hypomaniska eller blandade episoder.
Patienten har aldrig uppfyllt kriterier för cyklotymisk störning.
Depression existerar inte bara som en del av en kronisk psykos (som schizofreni eller delusionsstörning).
Symtomen är ofta inte direkt orsakade av någon sjukdom eller av substanser, inklusive drogmissbruk eller andra mediciner.
Symtomen kan orsaka betydande problem eller störningar i sociala, arbets-, akademiska eller andra viktiga delar av livet.
Hos barn och ungdomar kan humöret vara irriterat och varaktigheten måste vara minst ett år, i motsats till två år som behövs för diagnos av vuxna.
Tidig debut (diagnos före 21 års ålder) är förknippad med mer frekventa återfall, psykiatriska sjukhusvistelser och mer samverkande tillstånd. För yngre vuxna med dystymi förekommer det högre antal samverkande tillstånd vid personlighetsavvikelser och symtomen är troligen kroniska. Men hos äldre vuxna som lider av dystymi är de psykologiska symtomen förenade med medicinska tillstånd och/eller stressiga livshändelser och förluster.
Dystymi kan jämföras med egentlig depression genom bedömning av av symptomen akuta karaktär. Dystymi är långt mer kronisk än egentlig depressiv sjukdom, där symtom kan förekomma i så kort tid som 2 veckor. Dystymi manifesterar sig också ofta i tidigare ålder än major depressiv sjukdom.
Även om det inte finns något entydigt sätta för att förhindra dystymi har några förslag väckts. Eftersom dystymi oftast uppstår i barndomen är det viktigt att identifiera just barn som kan vara i fara. Det kan vara av nytta att arbeta med barn och hjälpa till att kontrollera stress, öka motståndskraften, öka självkänslan och bygga upp starka nätverk för socialt stöd. Denna taktik kan vara till hjälp vidför att avvärja eller fördröja dystymisymptom.
Ofta söker personer med dystymi behandling, inte på grund av nedsatt humör, utan snarare på grund av ökad stressnivå eller personliga svårigheter som kan vara situationsrelaterade. Detta på grund av sjukdomens kroniska karaktär och eftersom depression anses vara ett karaktäriskt mönster för individen i fråga. Med hjälp av en utbildad professionell personal, diskuteras och väljs sedan en viss behandling.
Psykoterapi är ofta effektiv vid behandling av dystymi. Empiriskt-baserade behandlingar, såsom kognitiv beteendeterapi, och andra former av samtalsterapi sägs också vara effektiva vid behandling av sjukdomen. Det kan vara till hjälp för personer som diagnostiserats med dystymi att utveckla bättre hanteringsförmåga, söka efter orsaken till symtom och arbeta med att ändra felaktiga övertygelser (till exempel när patienter anser att de är värdelösa).
Förutom individuell psykoterapi kan både grupppsykoterapi och självhjälp eller stödgrupper också vara en effektiv behandling av dystymi. Genom dessa behandlingsmetoder kan frågor som självkänsla, självförtroende, relationer/mönster, självförtroende, kognitiv omstrukturering etc. arbetas igenom och stärkas.
Studier har funnit att det genomsnittliga svaret på antidepressiva läkemedel för personer med dystymi är 55 % jämfört med en 31 % svarsfrekvens för placebo. Bland de vanligast föreskrivna antidepressiva/SSRI-preparaten för dystymi märks citalopram, fluoxetin, paroxetin och fluvoxamin. Det tar ofta i genomsnitt 6-8 veckor innan patienten börjar känna av dessa läkemedels terapeutiska effekter. Dessutom har amn funnit att personer med övergripande depression i allmänhet måste försöka använda olika märken av medicin innan de hitta en som fungerar specifikt för dem.
I en meta-analytisk studie från 2005 konstaterades att SSRI och TCA är lika effektiva vid behandling av dystymi. De fann också att MAOI har en liten fördel jämfört med användningen av andra läkemedel vid behandling av denna sjukdom.
En kombination av antidepressiva läkemedel och psykoterapi har visat sig vara den mest effektiva behandlingslinjen för personer som diagnostiserats med dystymi. Det har det gjorts flera studier som ger resultat som indikerar att egentlig depression svarar mer positivt mot psykoterapi än farmakoterapi.
På grund av dystymins kroniska natur är det vanligt med behandlingsmotstånd från patientens sida. I sådant fall rekommenderas ofta läkemedelsökning. Sådana behandlingsförstärkningar kan innefatta litiumfarmakologi, ökning av thyroidhormon, amisulprid, buspiron, bupropion, stimulanter och mirtazapin. Om personen dessutom drabbas av säsongsbunden affektionsstörning, kan ljusterapi vara användbar för att bidra till att öka terapeutiska effekter.
Hos barn och ungdomar kan humöret vara irriterat och varaktigheten måste vara minst ett år, i motsats till två år som behövs för diagnos av vuxna.
Tidig debut (diagnos före 21 års ålder) är förknippad med mer frekventa återfall, psykiatriska sjukhusvistelser och mer samverkande tillstånd. För yngre vuxna med dystymi förekommer det högre antal samverkande tillstånd vid personlighetsavvikelser och symtomen är troligen kroniska. Men hos äldre vuxna som lider av dystymi är de psykologiska symtomen förenade med medicinska tillstånd och/eller stressiga livshändelser och förluster.
Dystymi kan jämföras med egentlig depression genom bedömning av av symptomen akuta karaktär. Dystymi är långt mer kronisk än egentlig depressiv sjukdom, där symtom kan förekomma i så kort tid som 2 veckor. Dystymi manifesterar sig också ofta i tidigare ålder än major depressiv sjukdom.
Även om det inte finns något entydigt sätta för att förhindra dystymi har några förslag väckts. Eftersom dystymi oftast uppstår i barndomen är det viktigt att identifiera just barn som kan vara i fara. Det kan vara av nytta att arbeta med barn och hjälpa till att kontrollera stress, öka motståndskraften, öka självkänslan och bygga upp starka nätverk för socialt stöd. Denna taktik kan vara till hjälp vidför att avvärja eller fördröja dystymisymptom.
Ofta söker personer med dystymi behandling, inte på grund av nedsatt humör, utan snarare på grund av ökad stressnivå eller personliga svårigheter som kan vara situationsrelaterade. Detta på grund av sjukdomens kroniska karaktär och eftersom depression anses vara ett karaktäriskt mönster för individen i fråga. Med hjälp av en utbildad professionell personal, diskuteras och väljs sedan en viss behandling.
Psykoterapi är ofta effektiv vid behandling av dystymi. Empiriskt-baserade behandlingar, såsom kognitiv beteendeterapi, och andra former av samtalsterapi sägs också vara effektiva vid behandling av sjukdomen. Det kan vara till hjälp för personer som diagnostiserats med dystymi att utveckla bättre hanteringsförmåga, söka efter orsaken till symtom och arbeta med att ändra felaktiga övertygelser (till exempel när patienter anser att de är värdelösa).
Förutom individuell psykoterapi kan både grupppsykoterapi och självhjälp eller stödgrupper också vara en effektiv behandling av dystymi. Genom dessa behandlingsmetoder kan frågor som självkänsla, självförtroende, relationer/mönster, självförtroende, kognitiv omstrukturering etc. arbetas igenom och stärkas.
Studier har funnit att det genomsnittliga svaret på antidepressiva läkemedel för personer med dystymi är 55 % jämfört med en 31 % svarsfrekvens för placebo. Bland de vanligast föreskrivna antidepressiva/SSRI-preparaten för dystymi märks citalopram, fluoxetin, paroxetin och fluvoxamin. Det tar ofta i genomsnitt 6-8 veckor innan patienten börjar känna av dessa läkemedels terapeutiska effekter. Dessutom har amn funnit att personer med övergripande depression i allmänhet måste försöka använda olika märken av medicin innan de hitta en som fungerar specifikt för dem.
I en meta-analytisk studie från 2005 konstaterades att SSRI och TCA är lika effektiva vid behandling av dystymi. De fann också att MAOI har en liten fördel jämfört med användningen av andra läkemedel vid behandling av denna sjukdom.
En kombination av antidepressiva läkemedel och psykoterapi har visat sig vara den mest effektiva behandlingslinjen för personer som diagnostiserats med dystymi. Det har det gjorts flera studier som ger resultat som indikerar att egentlig depression svarar mer positivt mot psykoterapi än farmakoterapi.
På grund av dystymins kroniska natur är det vanligt med behandlingsmotstånd från patientens sida. I sådant fall rekommenderas ofta läkemedelsökning. Sådana behandlingsförstärkningar kan innefatta litiumfarmakologi, ökning av thyroidhormon, amisulprid, buspiron, bupropion, stimulanter och mirtazapin. Om personen dessutom drabbas av säsongsbunden affektionsstörning, kan ljusterapi vara användbar för att bidra till att öka terapeutiska effekter.
Kommentarer
Skicka en kommentar