Livets tombolahjul

Han bodde mittemot oss på andra våningen i ett numera rivet flerfamiljshus på en bruksort i ett svenskt skogslän. Hans namn, som jag nu glömt angavs förstås på det där prydliga, svenska viset på brevlådeinkastet. 

Det var med största sannolikhet, liksom kanske samtliga bostäder i byggnaden,  en trerumslägenhet som han bebodde. Denne försynte och icke kommunikative man var som det så fint kallas "äldre" - vilket väl i våra då avsevärt yngre ögon innebar 65 plus ett obestämt antal genomlevda år - och bodde ensam, för de få gånger vi stötte på honom var han utan sällskap. Ja, vi mötte väl honom i trappen ett antal gånger och vi sa väl hej, nickade förbindligt och log kanske minimalt utan att visa någon entusiasm. Innan vi satte i eller drog ut våra respektive dörrnycklar för att öppna/stänga om våra respektive tystnader.

Att han alltid sågs ensam hindrar inte att han tidigare kan ha haft hustru, familj, släkt, vänner och naturligtvis helt säkert ett arbete. Han såg inte ut att vara fysiskt utsliten, var välklädd och hade haft ett förhållandevis bra liv ekonomiskt men jag tror inte hade någon som helst hjälp i hemmet. Nej vi såg som sagt överhuvudtaget aldrig att han hade besök av någon person. Hade han någon glädjekälla?  

Så en dag var hans lägenhet - helt utan förvarning - avspärrad med vitblå polisband som hänvisade till någon lagtext. Vi förstod att han hade avlidit och att polisen inte kunde utgå från att brott inte begåtts. Vi blev inte vidare underrättade och läste inte om dödsfallet eller begravningen i den lokala tidningen och har inget minne av att det kom nya hyresgäster. Vi flyttade från vår lägenhet efter en kort tid och efter några år från orten. Det var ju på det hela främmande provins.

Nu är denna osköna passivitet i förhållande till en medmänniska för evigt inristad i historien och i gudarnas minne. Ja, det låter förmodligen patetiskt och tillgjort att "ångra" det lilla man INTE gjorde då. Ingen klandrar väl en, det var nästan normala "olyckliga omständigheter" och det kan man mycket väl råka ut för själv, och vid närmare eftertanke, har man nog redan gjort det några gånger. Man befinner sig ju trots allt i sitt sjuttioandra levnadsår utan att veta på vilket nummer tombolahjulets pil slutligen ska stanna...