De osynliga som hotar demokratin

I det av politiker så omhuldade Almedalen på den i praktisk mening oförsvarade ön Gotland låter det ibland som om alla partier haft en och samma talskrivare. "Vi måste minska klyftorna" låter det unisont från såväl mitten, vänster och höger (?). Det är nog ack så sant om vi inte vill att tjuv- och rackarsamhälle i kubik. 

Men demokrati handlar om att idéer och åsikter diskuteras öppet och fritt. Inte om att gjuta olja över stormande hav. Det är farligt att vara alltför lagom och alltid ha bakdörrar och flyktvägar redo. Detta gör det nämligen svårare att tränga in i sanningen. 

Kommunikatörerna (läs pressekreterarna) har intagit landet och skickat idépolitiker på tippen. Dessa duktiga och välstrukna gossar som aldrig slirar på orden är emellertid inte våra folkvalda. 

Styr då pressekreterarna de faktiskt folkvalda? Ja, tillsammans talskrivare, experter, rådgivare, tjänstemän, konsulter och PR-byråer som partierna hyr in, utgör de onekligen en maktfaktor. Ett helt nytt politiskt samhälle har uppstått under några decennier. 

Snävt räknat är de 2 000, mer generöst 3 500 personer so, arbetar med detta och ingen av dem har väl en månadslön som understiger 50 000. De utövar offentlig makt men det är svårt eller omöjligt att ställa dem till svars. 

Hur mycket har då medierna själva drivit på för att politikerna ska ha känt sig manade. och märkligt nog lyckats, att bygga denna till synes otadliga skyddsmur? 

Tillit, mellan politiker, journalister och väljare, är sedan länge en bristvara inom politiken och vad vi akut behöver är snarare  en inkluderande politik.  

/Text som grundar sig på Jan Schermans utmärkta programserie i SVT "Länge leve demokratin"/