Modern migration

Min avsikt är att skriva kort och koncist om den moderna invandringen till Sverige och Europa. Alltså inga historiska översikter eller definitioner av vad en nation eller ett folk är. Det överlåter jag åt andra och det har säkert redan gjorts några tusen gånger redan.

Ska bara först nämna att min tidiga levnadsbana som, liksom många andra nordbors, präglades av längtan efter sol och varma hav, alltså sydligare latituder, vidare av intresse för det icke-invanda vad gäller natur, människor, kultur och sedvänjor. 

Kort sagt behärskade jag av ett slags barnslig exotism eller rent av eskapism. En dröm om ett enkelt men tillfredsställande liv i en behaglig miljö. Stark dragning åt långa och ibland krångliga namn, skildringar av miljöer långt borta med människor som talade andra språk och genomsnittligt var mörkare än dem i hemma i Småland. 

Så kom puberteten och drömmen om pittoreska miljöer blev inte sämre av att det där förekom mörka kvinnliga skönheter med annorlunda, men ack så sköna anletsdrag, kroppshållningar och rörelsemönster. Jag kunde ännu inte ordet sensualitet, men det var nog delvis vad det handlade om.  En högst egoistisk vision som med tiden och, till ett högt pris, till viss del förverkligats.

En del sådana miljöer och ljuvlig möten hann jag också uppleva samtidigt som jag lärde mig en och annan läxa. Länge var Europa tillräckligt exotiskt och jag fick aldrig nog av det främmande. Så långt söderut som möjligt, så långt ut på randen av Europa som det någonsin gick skulle jag. 

Nu har jag en utomeuropeisk livskamrat och jag har själv under en livets blinkning varit s.k. utlandssvensk och därmed invandrare i ett annat europeiskt land. Mottagandet var på officiell, nationell nivå minst sagt avvaktande trots, att det enda jag begärde var ett simpelt uppehållstillstånd. Inte en enda tjänsteman kunde tänka sig att i det minsta underlätta eller bara se till att jag fick ett sådant dokument för att kunna utnyttja mina rättigheter som EU-medborgare och på egen hand tjäna mitt och mins familjs uppehälle.

Jag var förmodligen en lyxinvandrare, dvs. inte av yttre skäl nödd och tvungen att lämna mitt ursprungliga land om man inte dit kan räkna genuin trötthet på den självutnämnda godhet och förträfflighet de för mig nya och ovana, "obligatoriska" attityderna som påbjöd. 

Kanske ville jag i andlig nödställdhet fly tillbaka till ett tänkt svenskt 50-tal. Jag levde inte i yttersta armod, jag var inte förföljd och jag hotades inte av fängelse eller dödsstraff. Jag såg bara inte riktigt vilket livsutrymme som kunde finnas i en förlängd nutid. Så jag vandrade ut och jag vandrade in. Bara för att se om det skulle bli roligare.

Eller så var jag bara som folk är mest: uppgivet pragmatisk. Det går mig inte så bra som jag hoppats, kanske blir det bättre där borta. De förföljer inte mig och min familj, men det måste finnas ett bättre ställe. Varje dag kan vara min sista i frihet, eller i livet, och jag står inte ut. Så man säljer det man har och man ger sig iväg. 

Brist på demokrati och mänskliga rättigheter, hunger och ovisshet samt oöverskådliga krig är däremot den moderna migrationens fader. De allra fattigaste har inte råd att fly, inte kraft att be någon föra dem ut ur landet eller själva ta reda på hur man gör, de har ingen utbildning, de kan inte läsa o skriva, känner helt enkelt inte till världen och vilka olika möjligheter som finns. In på skinnet och vagt känner de däremot i varje sekund att saker och ting inte står rätt till. Men, som sagt, vet inget annat.

Dagens flyktingar flyr inte till ett visst land utan åt ett visst håll: norr och västerut. Rykten går att det är lättare att få asyl i vissa länder men man misstar ofta Schweiz för Sverige. Det är medelklassen som flyr och, bland dem, de som är mest sluga och driftiga framåt vilket inte alltid innebär ärliga, arbetsamma och skötsamma. 

Och så finns det de unga männen som sätter allt på ett kort, ibland med familjens godkännande. Och i allt högre utsträckning: barn och de som utger sig för att vara barn. De ljuger lika lätt som en häst travar, eller är så ängsliga att de bara säger det de tror att motparten vill höra, och de har lärt sig att kasta bort sina pass, om de någonsin haft några. 

De ser, av nödvändighet, livet som ett spel där det gäller att vinna över ingen mindre än hin håle. Då får man ta i. Det kommer också ambitiösa arbetar-, tjänstemanna- och akademikerfamiljer - det har jag själv bevittnat - med hög personlig integritet och exemplariska barn som inom kort bidrar med skattekronor.

Dessa människor har alla att haft goda skäl att fly plus att de haft faktisk möjlighet att göra det. Ingen vill stänga porten till ett bättre liv för dem, och ännu mindre om de har något att ge i gengäld. 

Sen kommer det, som alltid, lycksökare från de mest skilda länder, med de mest aparta historier och avsikter. Däribland tyvärr också personer med brottsligt förflutet eller med tendenser (utsatthet) att lätt dras med i brottslighet, ensamma som de är i mottagarlandet, sååå långt från medborgarna och med endast dubiösa landsmän eller att ty sig till. För dem blir mottagarlandet en kuliss, ingalunda ett prospektivt, nytt hemland.